Rosa persica, persisk ros
Text och foto: Henny Johansson |
Rosa persica avviker i flera karaktärer jämfört med övriga vildrosor i släktet Rosa. Den har exempelvis
enkla blad som sitter direkt på grenarna,
i stället för de vanligtvis sammansatta bladen hos rosor, dvs. den är inte parbladig med uddblad.
Den saknar därutöver både bladskaft och stipler. De enkla bladen är lansettformade och läderartade med en grönt grå-blå färg. Grenarna är som unga skott ljust vitgula men mörknar senare till brunt och silvergrått och blir vedartade. Taggarna är kloböjda. Höjden kan bli cirka 0-40 cm och den växer krypande till busklikt.
Foderbladens utsida och blombotten, senare nyponet,
har ”taggar”, en egenskap som den delar med Rosa roxburghii, igelkottsrosen, och Rosa stellata var. mirifica, Sacramentorosen, vilka båda placeras precis som Rosa persica i egna undersläkten
inom Rosa. De avviker från Rosa persica bl.a. genom att vara parbladiga. Blomman hos Rosa persica är enkel med fem kronblad, mörkt gul med rödbrun mitt. Man har då och då placerat Rosa persica utanför släktet Rosa till följd av dess karakteristiska drag. Mot detta talar dess förmåga att hybridisera med andra rosor (not 1). En vildväxande hybrid, ’Edward Hyams’ hittades växande i ett snår med Rosa persica nära Shahrud i Iran av just Edward Hyams (not 2). Den växer i Göteborgs rosarium under namnet ’Hyams variant’ eller Rosa persica hemisphaerica (blomman är enkel, gul med mörk mitt, parbladig
med uddblad, 5-7 småblad med grönt grå-blå färg, den uppnår en höjd om cirka 80 cm hög, bredd cirka 70 cm). |
Rosa persica, persisk ros
|
Nypon, Rosa persica
|
Rosa persica har använts i hybridiseringsarbete av bl.a. rosförädlaren Jack Harkness i England i slutet av 1960-talet och framåt (not 3). Harkness har gett upphov till bl.a. ’Euphrates’ (rosa enkel med mörk mitt, lågväxande, cirka 0 cm) och ’Tigris’ (halvfylld, ljust gul med mörk mitt, lågväxande, cirka 0-40 cm). De har odlats i Göteborgs rosarium men båda är svåra att få att överleva vintern i vårt klimat och har utgått.
Jag har tidigare sett Rosa persica i Uppsala botaniska trädgård. Den kan nu också ses i Göteborgs botaniska trädgård där den växer dels under glas i de nya lökbäddarna, dels vid den röda tegelbyggnaden till vänster om entrén. Sommaren 2005 sålde Peter Korn i Eskilsby Rosa persica. Hos mig dog den redan under sommaren på grund av slarv med vattning och skötsel. Tyvärr. Men jag hoppas på nya plantor för att kunna göra ett nytt försök. Rosa persica är dock känd för att vara svårodlad. Den är inhemsk i Iran (introducerad från Iran cirka 1790), Afghanistan och Ryssland och växer i områden med heta torra somrar. Den bör växa torrt och väldränerat, gärna i sandblandad jord och grus. Vinterfukten anses vara det största hotet och man kan försöka att täcka den med t.ex. en glasskiva
vintertid (not 4). Således något av en utmaning för den som vill ha en raritet i sin trädgård.
’Edward Hyams’ är mer lättodlad. I Göteborgs rosarium står denna ros skuggigt i tyngre jord och verkar klara det bra. Den ger relativt ofta upphov till rotskott. De måste dock vara väletablerade för att kunna delas från huvudplantan och flyttas. Blomningen skulle troligen öka om den inte stod fullt så skuggigt som i sitt nuvarande läge och den kommer att flyttas under hösten. Harkness hybrider kräver troligen liknande växtförhållanden som Rosa persica för att kunna överleva också i zonerna 1-2.
’Edward Hyams’ med parbladiga blad
|
1 Bean, Williams, Trees and Shrubs hardy on the British Isles, London 1980, s. 124
2 Philips, Roger och Rix, Martin, Roses (1988), s. 195
3
Harkness, Jack, ”Breeding With Hulthemia Persica (Rosa persica)”, American Rose Annual 1977
4 A. Bean, s. 124
|
|
